Till Stockholms frikyrkoråd

 

Efter att på uppdrag av styrelsen för Stockholms frikyrkoråd (SFR) sökt göra en så kallad genomlysning av de frikyrkliga sjukhuspastorstjänsterna i Stockholm och med dem sammanhängande frågor vill jag härmed lämna rapport och presentera mina förslag. Jag gör det under dessa rubriker:

 

Sjukhuskyrkan – ett församlingsarbete

Sjukhuskyrkans identitet

Sjukhuspastorstjänsterna i Stockholm – nuläget

En jämförelse

Sjukhuspastorernas syn

En chefläkares uppfattning

Frikyrkornas i Storstockholm representantskap för sjukhuskyrkan – FRISSK

Arbetsgivaransvar

Stadgar för SFR

Omorganisation eller upplösning av SFR?

 

Under de två första rubrikerna söker jag lägga en principiell och teologisk grund för det arbete som vi kallar sjukhuskyrkan. Det skulle glädja mig mycket – och jag vågar också tro: gagna själva saken – om de två upp­satserna kunde bli föremål för studium och samtal i församlingar och för­samlingsstyrelser samt i pastorsgrupper och liknande.

 

Med tack för det förtroende som visats mig, med bön om Guds välsignelse över sjukhuskyrkan och med förhoppning att mitt arbete skall vara till hjälp och vägledning

 

Lidingö den 28 oktober 2011

 

Rune Forsbeck

Rune Forsbeck

Sjukhuskyrkan – ett församlingsarbete

Uppdraget

Ordet "sjuk" förekommer i Nya testamentet fyrtionio gånger: i evangelierna trettiofyra, i Apostlagärningarna sju och i breven åtta gånger. Ordet "sjuk­dom" finns sexton gånger, varav fjorton i evangelierna, en i Apostlagärning­arna och en i breven. Sålunda finns det i Nya testamentet sammanlagt sex­tiofem ställen som talar om "sjuk" eller "sjukdom".

Ordet "frisk" förekommer i evangelierna tjugofem gånger, i Apostlagärning­arna en gång och i breven tre gånger. Ordet "läka" finns i evangelierna en gång och i Uppenbarelseboken två gånger, "läkare" i evangelierna sex gånger och i breven en gång (om Lukas). Substantivet "hälsa" finns en enda gång, i Apostlagärningarna 3:16.

Om vi lägger ihop antalet ställen med "frisk", "läka", "läkare" och "hälsa", kommer vi upp i fyrtio ställen. Hur kommer det sig att de ställen som handlar om sjukdom är fler än de som handlar om hälsa? Svaret på den frågan kan nog formuleras: Jesus hade sitt hjärta mer hos de sjuka än hos de friska. Själv uttryckte han det så: "Det är inte de friska som be­höver läkare, utan de sjuka", Matteus 9:12. Det sade han med tillämpning på rättfärdiga och syndare, men i sitt liv och sin gärning visade han att det också gällde rent bokstavligen. Han tog sig an även till kroppen sjuka männi­skor och botade dem. Han visste att människan är en varelse med ande, själ och kropp. Det har han visat i den händelse som det berättas om i bör­jan av Matteus 9. Där säger han till de skriftlärde och till den lame som han har gett synder­nas förlåtelse: "'Vilket är lättast, att säga: Dina synder är för­låtna eller att säga: Stig upp och gå? Men för att ni skall veta att Män­ni­sko­sonen har makt här på jorden att förlåta synder' - och nu talade han till den lame - 'stig upp, ta din bår och gå hem.' Och mannen steg upp och gick hem", Matteus 9:5-7.

Kyrka och sjukhus har alltid hört ihop. Ett annat ord för sjukhus är lasarett. Det kommer med all sannolik­het av namnet Lasaros. I Nya testamentet finns det två män som heter så, den ene i Jesu exempelberättelse i Lukas 16:19-31 om den rike mannen och tiggaren, den andre i redogörelsen i Jo­hannes 11 för hur Jesus uppväckte Martas och Marias bror från de döda.

Jesus botade själv sjuka. Han gav också sina lärjungar i uppdrag att göra det. Han sade: Bota sjuka, Matteus 10:8. Han sade ingenting om hur de skulle göra det, bara att de skulle göra det. Som lärjungar till honom har vi del av det uppdraget.

För att fullgöra uppgiften att bota sjuka har vi fått kunskap, vetenskap, er­farenhet och möjlighet att leva oss in i andra människors förhållanden och hysa medkänsla. Allt det får vi använda i hälsans och människovårdens tjänst.

Men vi har inte bara fått allt detta. Vi har också fått bönens och förbönens gåva. Människor kan bli friska när vi lägger händerna på dem - kanske också smörjer dem med olja - och ber för dem.

Såväl läkekonsten som bönen är gåvor från Gud. De kompletterar och stöt­tar varandra. Gud har skapat oss och är hela livets Gud. Han har gett oss möjligheterna att forska och förstå. Han har också lagt ner bönens ande i oss.

Ordet "sjukhus" finns inte i Bibeln. Bibeln skulle finnas även om det inte fanns några sjukhus, men skulle det finnas sjukhus om inte Bibeln fanns? Ja, förmodligen, men vi kan nog ändå hävda att det i hög grad är det bib­liska budskapet som har inspirerat oss till att bygga sjukhus och andra vårdinrättningar. Och det förefaller ha varit kyrkan, de kristna församling­arna, som byggde de första sjukhusen, i varje fall i vår kultur. Sjukvården har länge va­rit ett naturligt och självklart inslag i kyrkans strävan att i ord och handling fullgöra sitt uppdrag.

Idag har sjukvården i vårt land nästan helt och hållet gått över i det allmän­nas regi, och när vi talar om församlingens arbete på sjukhusen, använder vi begreppet "sjukhuskyrkan". Emellertid har kyrkan alltid varit en "sjuk­huskyrka", eftersom det kristna kärleksbudskapet med nödvändighet måste ta sig uttryck både i ord och i handling. Jesus undervisade. Han gjorde också under och kraftgärningar. Han förlät människor deras synder, och han botade dem - till ande, själ och kropp. Han talade och handlade. Och innan han lämnade jordelivet kallade han en grupp människor att fortsätta det verk han hade börjat. Han sade uttryckligen till dem: "Den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större", Johannes 14:12. "Han kallade samman de tolv och gav dem makt över alla demoner och kraft att bota sjukdomar. Och han sände ut dem för att förkunna Guds rike och göra de sjuka friska", står det Lukas 9:1-2. Det var så det började. De första lärjungarna byggde, så vitt vi vet, inte sjukhus med en enda gång, men det stod inte länge på förrän deras efterföljare gjorde det. Det är i djupaste me­ning sant att kyrkan alltid har varit sjukhuskyrka.

Som ett led i strävan att generellt minska sina myndighetsanvisningar upp­hävde Socialstyrelsen från och med den första juli 2008 de allmänna råd den 1993 gett vad gällde omvårdnad inom hälso- och sjukvården (SOSFS 1993:17). I dessa råd stod det bland annat: "Omvårdnadsåtgärder i vid mening innebär att berörd personal i samverkan med patienten och när så är lämpligt även patientens närstående formulerar och tydliggör mål för fy­sisk, psykisk, social och andlig hälsa. Omvårdnadsåtgärder spänner över ett brett fält från högteknologiska insatser till stöd i existentiella kriser."

Även om dessa råd och anvisningar formellt är upphävda, torde – och borde! - de fortfarande vara vägledande för vård och omvård­nad i vårt land. Låt oss därför ta fasta på några formuleringar:

1) "I samverkan med patienten". I Johannes 5 möter vi berättelsen om den sjuke mannen vid Betesda: "Där fanns en man som hade varit sjuk i trettio­åtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge, frågade han honom: 'Vill du bli frisk?'", Johannes 5:5-6. Åtskilliga bibel­lä­sare har väl tänkt: Det är klart han ville. Men det är alls inte så klart. Att bli frisk efter trettioåtta års sjukdom innebär att tvingas leva ett helt annat liv. Det är svårt att få sina livsvillkor radikalt förändrade – även om det sker i positiv riktning. Det innebär en omställning som tar på krafterna både fy­siskt och psykiskt. Var mannen beredd till det? Ville han betala det pris häl­san skulle innebära? Socialstyrelsen har insett vikten av att patienten har ett ord med i laget när det gäller de vårdåtgärder som skall sättas in. Men Jesus hade det klart för sig långt tidigare. Har Socialstyrelsen månne fått sin insikt från honom?

En viktig uppgift för sjukhuskyrkan är att finnas till hands för patienten, att lyssna, stötta, uppmuntra, hjälpa till att uttrycka vilja och önskemål. Det är patienten som är utgångspunkten i svensk sjukvård idag. Han eller hon skall stå i centrum och vara införstådd med vad som händer. Ibland behöver en patient hjälp med att uttrycka sina behov och önskemål. Då kan de allra flesta av oss göra en insats. Jesus gav sitt uppdrag till hela församling­en. Alla kan förstås inte vara med direkt i arbetet på sjukhuset, men vi kan på olika sätt stödja sjukhus­kyrkan. Den är ett församlingsarbete.

Här finns en parallell: Jesus gav sig själv till alla. Han gav oss den heliga nattvarden som en gåva till alla som vill höra honom till. Just därför - därför att nattvardens gåvor är för alla - säger vi, när vi räcker dem till varandra: Kristi kropp, för dig utgiven, och Kristi blod, för dig utgjutet. Sjukhuskyrkan har till uppgift att i Jesu namn påminna om att vården är för alla och att den enskilda människan just därför skall stå i centrum. Sjukhuskyrkan är ett församlingsarbete.

2) "Formulerar och tydliggör mål". I Matteus 20:30-34 berättas följande: "Där satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi, ropade de: 'Herre, Davids son, förbarma dig över oss!' Folket sade åt dem att hålla tyst, men de ropade ännu högre: 'Herre, Davids son, förbarma dig över oss!' Jesus stannade och kallade till sig dem och frågade: 'Vad vill ni att jag skall göra för er?' De svarade: 'Herre, gör så att våra ögon öppnas.' Jesus fylldes av medlidande med dem och rörde vid deras ögon. Genast kunde de se, och de följde honom."

Jesus såg och förstod naturligtvis att de två männen var blinda. Ändå frå­gade han dem: "Vad vill ni att jag skall göra för er?" Och innan han gjorde något väntade han på deras svar: "Gör så att våra ögon öppnas." Med Soci­alstyrelsens uttryckssätt från 1993 lät han dem formulera och tydliggöra målet för den behandling de önskade. Och först när de hade gjort det satte han in behandlingen. Också vad gäller detta hade nog Socialstyrelsen lärt sig av Jesus.

Vården har alltså ett syfte, men det är inte läkarna eller annan personal i sjuk­vårdsapparaten som skall bestämma syftet. Det skall patienten göra. Och målet kan se olika ut för olika patienter. På några ställen i evangelierna sammanfattas Jesu verksamhet i några korta meningar. I ett av dem, Mat­teus 9:35-38, står det: "Jesus vandrade omkring i alla städerna och byarna, och han undervisade i synagogorna, förkunnade budskapet om riket och botade alla slags sjukdomar och krämpor. När han såg människorna, fylldes han av medlidande med dem, för de var illa medfarna och hjälplösa, som får utan herde, och han sade till sina lärjungar: 'Skörden är stor men arbetarna få. Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.'" Jesus såg de väldiga skarorna av människor. Hela mänsklighetens nöd låg över och plågade honom. Men han stannade alltid inför den enskilda människan. Han frågade till exempel farisén Simon: Ser du den här kvinnan? (Så bör det översättas i Lukas 7:44, och i 1917 års översättning stod det mycket riktigt ”Ser du denna kvinna?”). Det är den frågan som vi - med Socialsty­relsens stöd - bör föra vidare till svensk sjukvård och svenska läkare idag: Ser ni den här människan?

Både i passusen om den stora skörden, Matteus 9, och i berättelsen om de två blinda utanför Jeriko, Matteus 20, står det att Jesus fylldes av medli­dande. I den grekiska grundtexten kommer verbet förmodligen av ett ord som betyder "mjälte" eller "inälvor". Jesus kände med de illa medfarna männi­skorna ända ner i magen. I 1917 års översättning står det i Matteus 9:36 att han ömkade sig över dem, blev alldeles öm inombords. Det erinrar om ett gammalt uttryckssätt som åter borde få komma till heders: att känna nöd för människor. Att känna nöd för, att ömka sig över, att lida med människor som har det svårt och far illa – det är en uppgift för den kristna församlingen. Vi bör låta denna nöd och detta medlidande komma till trefal­digt uttryck: 1) i bön och förbön, 2) i praktisk omsorg, 3) i påminnelse till dem som bestämmer i samhället om deras ansvar. Det uppdraget har Jesus gett sin församling. Sjukhuskyrkan är ett församlingsarbete.

3) "Andlig hälsa". Socialsty­relsen kunde tala om andlig hälsa. Det är gläd­jande. Men den talade också om fysisk (eller kroppslig), psykisk (eller själs­lig) och social (eller samhällelig) hälsa. Det är grundläggande att människor fungerar till kroppen. Deras tankar och känslor bör vara så friska som möj­ligt. Det är önskvärt att de kan vara tillsammans med, arbeta med, umgås med och älska andra människor. Fysisk, psykisk, social och andlig hälsa hör ihop. Ofta kan de inte skiljas från varandra. I praktiken har de med var­andra att göra. Jesus hade starka skäl för att handla som han gjorde: 1) han under­visade, 2) han förkunnade budskapet om Guds rike, 3) han bo­tade sjukdomar och krämpor, 4) han gav lärjun­gar­na det uppdrag de fick.

Från kyrkans sida har vi mycket att säga om andlig hälsa. Vårt viktigaste bidrag består nog ändå inte i att tala så mycket om andlighet och andlig hälsa som att vårda vår egen andliga hälsa. Ett medvetet böneliv, regelbun­det gudstjänstfirande, andlig läsning och andliga samtal kan vara oss till hjälp. Församlingens upp­gift är att bistå också i detta.

Människosynen

Ett annat väsentligt bidrag kyrkan kan ge är att vi hävdar den människosyn som möjliggör andlig hälsa: den bibliska synen på människan. Det är viktigt att vi gör så både i den av landsting och kommuner så att säga direkt givna vården och den som ges via andra, ”privata” aktörer. 

”Vad är då en människa?” frågar vi med Psalm 8 i Psaltaren, och i bibliskt perspektiv är det naturligt att ta sin utgångspunkt i berättelserna om ska­pelsen. I Första Moseboken 1:27-28a står det: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem."

Där finns tre ting att ta fasta på: 1) till Guds avbild, 2) till man och kvinna, 3) Gud välsignade dem.

1) Att människan skapades till Guds avbild betyder att hon gjordes lik ho­nom. Det är möjligt för oss att fråga efter Gud och leva i gemenskap med honom. Det uttrycks i den andra skapelseberättelsen på det sättet att Gud danade människan av stoft från jorden och inblåste livsande i hennes näsa. "Och så blev människan en levande varelse", står det, Första Moseboken 2:7. Här anges också människans dubbla ursprung, de tendenser och drag­ningar vi kan känna inom oss, i våra kroppar, känslor, begär, tankar och fantasier. Vi har ett jordiskt ursprung och hör ihop med skapelsen i övrigt, men vi har också ett gudomligt påbrå och är kallade att leva inte bara för den här världen. Möjligen ligger betoningen litet olika i den första skapelse­berättelsen och den andra. I den första betonas gudslikheten, det him­melska hos människan: "Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne". Människan får som bestämmelse och uppgift att råda över jorden och det liv som finns på den. Gud anförtror sin skapelse i hennes vård. Hon är skapad till att vara gudsmänniska, att vara Gud lik, att leva i gemenskap med honom, att ta emot uppdrag från honom och att vara ansvarig inför honom. Hon fick inte bara ett liv. Hon fick ett liv att leva. Hon blev en levande varelse, en andlig varelse, med andliga behov.

2) Att människan skapades till man och kvinna betyder att varje människa är skapad till och för andra människor. Mannen skall vara till för kvinnan, och kvinnan för mannen. Det gäller i fysiskt avseende men inte bara det och inte ens främst det. Det gäller framför allt i socialt avseende. I den andra skapelseberättelsen, som kan sägas betona det sociala, medmänskliga, ut­trycks det med att Herren Gud säger: "Det är inte gott att mannen är en­sam. Jag vill göra åt honom en hjälp, en sådan som anstår honom", Första Moseboken 2:18. Här är den svenska texten mer eller mindre felöversatt. Det hebreiska ord som är översatt med "hjälp" kan användas också om Gud, när han hjälper sitt folk, och översättningen "en sådan som anstår ho­nom" (1917: "en sådan som honom höves") träffar inte rätt. I den ansedda franska Traduction oecuménique de la Bible (TOB) återges det med "qui lui soit accordée", det vill säga "en som må vara stämd med honom" i betydel­sen "i överensstämmelse med honom" eller "i harmoni med honom". I en not i TOB står det "accordée ou assortie, semblable", det vill säga accordée eller assortie eller semblable. Och assortie betyder "som passar ihop med honom" och semblable "likadan" i bemärkelsen "like". Någon tanke på det ena könets underordning i förhållande till det andra finns det alltså inte ut­rymme för i den bibliska grundtexten. Människan är skapad till att vara medmänniska.

Bibeln är ingalunda pryd i något avseende, inte heller i det sexuella, och vi behöver inte heller vara det. Därför kan vi konstatera att den fullödigaste sexuella gemenskapen har sin bas och sin förutsättning i vänskap, respekt och gemensamt ansvar. Bestämmelsen "till man och kvinna" står inte bara för den sexuella relationen utan också - och primärt! - för den sociala. Ge­menskapen mellan en man och en kvinna, så intim, så laddad, så fylld av känslor, så fruktbar - i såväl biologiskt som en rad andra avseenden - står som modell för all mänsklig gemenskap. Människan blir människa genom andra männis­kor, det är inte bara en teori utan ett faktum. Människan är en social varelse. Hennes rätta väsen och natur är att vara medmänniska.

Det är den egenheten hos människan som kommer till ett av sina högsta och förnämsta uttryck i omhändertagande och vård av de människor som på något sätt råkar illa ut.

3) "Och Gud välsignade dem", står det. Det finns mycket att säga om väl­signelsen. Just nu begränsar jag mig till att säga att vi i den har fått ett medmänskligt, pastoralt och själavårdsmässigt redskap eller instrument, som är långt mera användbart och verksamt än vi tycks ha insett. Den and­liga prydheten spelar oss alltför ofta spratt, så att vi blygs för att rent och rejält och i ett direkt tilltal tillsäga varandra och andra Guds välsignelse. Un­der nästan hela min pastorsgärning har det varit för mig gudstjänstens ab­soluta höjdpunkt när jag har fått lyfta handen och tillsäga församlingen Guds välsignelse. Och jag vet att det är många försam­lingsmedlemmar och gudstjänstfirare som upplever det så också. En gång fick jag något slags black-out i slutet av gudstjänsten och hoppade över välsignelsen. Åtskil­liga kom fram till mig efteråt och sade: Varför fick vi inte välsignelsen?

Också i den enskilda själavården är välsignelsen ett redskap vi borde an­vända mer än vi gör - i synnerhet som bikten inte längre fungerar som förr.

Slutsats

Vad är det viktigaste som finns att säga om sjukhus­kyrkan? Att den är ett församlingsarbete. Den är vårt arbete. Vi är alla indragna i det. Vi har alla ansvar för det.

Kanske medför vår frikyrkliga församlingssyn att det är svårt för oss att se klart på den här punkten. Det är lättare i Svenska kyrkan med dess territo­riella församlingssyn. Den församling i Svenska kyrkan som har ett eller flera sjukhus inom sitt geografiska område förväntas också ge andlig vård där. Fördenskull kan vi inte frånhända oss vårt ansvar. Också vi har kallel­sen att tjäna och vittna för alla människor i vår omgivning.

Ansvaret kan bli tungt. Men vi får hjälp att bära det: "Ta på er mitt ok och lär av mig", sade Jesus, Matteus 11:29.

 

 

 

Rune Forsbeck

Sjukhuskyrkans identitet

Utveckling

I vårt land tillkom de första sjukvårdsinrättningarna i kyrkans hägn under medeltiden. De kallades helgeandshus och hospital. De senare var av­sedda för spetälska människor. Vid varje sjukhus fanns en kaplan som förrättade daglig gudstjänst i kapellet och hade hand om den andliga vår­den bland de sjuka. Den ordningen bibehölls i stort sett efter reformatio­nen på 1500-talet. I 1571 års kyrkoordning fanns det föreskrifter om hos­pital och sjukstugor. Det uppfattades som en viktig kyrklig angelägenhet att det fanns sådana. Vad gäller hospitalen, som hade utvecklats till att motsvara vår tids allmänna sjukhus, stadgades det att det skulle finnas en anställd kaplan vid dem och att han skulle erhålla ”kost, lön, våning, ved och värme”. Dessutom skulle det finnas sjukstuga i varje socken, och en gång i veckan skulle kyrkoherden besöka den eller hospitalet. Också 1686 års kyrkolag innehåller bestämmelser om hospital och präster och guds­tjänster vid dem. Två gånger i månaden skulle kyrkoherden inspektera hospitalet. Om sjukstugorna sades det dock ingenting i kyrkolagen.

Också under 1700- och 1800-talen fanns det bestämmelser. Dem hoppar jag över nu. Men vi skall notera att det skedde en oerhört snabb expan­sion inom sjukhusväsendet under andra hälften av 1800-talet. År 1862 tillkom landstingen som huvudmän för sjukvårdsanstalterna. Det förut­sattes att det skulle finnas en präst vid i varje fall de större sjukvårdsin­rättningarna. Det finns till exempel en föreskrift om det i 1864 års lasa­rettsinstruktion. Det mönstret fanns också i 1901 års lasarettsstadga och 1915 års tuberkulossjukhusstadga.

1928 års sjukhusstadga räknade med att det skulle finnas en präst vid varje lasarett. Vid sjukhus och tuberkulossjukstuga kunde också en präst anställas. Liknande bestämmelser fanns i 1940 års sjukhusstadga, som också sade att bestämmelserna för andlig vård vid sjukstugor även skulle gälla anstalter för kroniskt sjuka och konvalescenter.

Det fanns också bestämmelser under 1800-talet och början av 1900-talet om anställande av predikant vid hospitalen och statens sinnessjukhus, men detaljerna hoppar jag över - och hoppar fram ända till 1958.

1958 beslutade Riksdagen att Svenska kyrkans verksamhet vid sjukhusen skulle inordnas i församlingsvården och ingå i församlingsprästernas ar­betsuppgifter. Det skulle alltså inte finnas några heltidsanställda sjukhus­präster. När det kom en ny pastoratsindelning 1962 blev det klart att Svenska kyrkans ansvar för den andliga vården vid sjukhusen vilade på prästerskapet i det pastorat där sjukhuset låg. Om det var ett större sjuk­hus, kunde antalet präster i pastoratet ökas. Det kunde leda till att någon av prästerna avdelades till att vara sjukhuspräst på hel- eller deltid.

Riksdagsbeslutet 1958 hade utgått ifrån att frikyrkornas insatser vid sjuk­husen skulle ske helt i fria former, och för att samordna verksamheten och hålla kontakten med sjukhusledning, personal och Svenska kyrkans sjukhuspräst utsåg Sveriges frikyrkoråd kontaktpastorer på de flesta sjuk­husorter i landet.

Ganska snart kom det fram kritik mot denna ordning. Dels konstaterades att de som blev sjukhuspräster i många fall saknade adekvat utbildning. Dels hävdades att systemet inte i tillräcklig grad tillfredsställde berätti­gade krav från de andra kyrkornas sida. 1975 års kyrkomöte ville ha änd­ring i bestämmelsen att prästtjänst vid större sjukhus skulle vara knuten till den territoriella församlingen och uttalade sig för att särskilda sjukhus­prästtjänster skulle kunna inrättas.

1974 hade sakkunniga tillkallats för en utredning om den andliga vården vid sjukhus och kriminalvårdsanstalter. Den kom med sitt betänkande 1979: ”Andlig vård vid sjukhus, kriminalvårdsanstalter m.m. Betänkande av utredningen om andlig vård. Ds Kn 1979:2”.

I sina förslag till organisation för den andliga vården vid sjukhus utgick Ds Kn 1979:2 från grundprincipen att det är trossamfunden och inte samhäl­let som skall anställa och avlöna personal för den andliga vården. De sak­kunniga förutsatte ”att Svenska kyrkan genom sina härför ansvariga regi­onala organ, domkapitlen, skall ha möjlighet att anvisa präster för tjänst­göring vid sjukvårdsinrättningarna i en omfattning som svarar mot vissa minimikrav. Den frikyrkliga insatsen, som i princip bör ha samma omfatt­ning, torde få närmare bestämmas av Sveriges frikyrkoråd. Lämpligen bör överenskommelse träffas mellan domkapitlen och frikyrkorådet om arbe­tets fördelning vid olika sjukvårdsinrättningar.”

I betänkandet fanns också beräkningar av personalbehov och förslag till organisation av Svenska kyrkans och frikyrkornas insatser. Det är på den grunden som det arbete vi idag känner som Sjukhuskyrkan har byggts upp.

I början stod Sjukhuskyrkan inför en lång rad av svårigheter. Pastor Lars Erik Larsson (idag Crona), en av dem som byggde upp den frikyrkliga de­len av sjukhuskyrkan, har sagt så här: ”Det som kom att bidra till föränd­ring av situationen och till att det skapades förtroende och öppnades dör­rar till ett fungerande och funktionellt samarbete var framför allt den ge­mensamma utbildningen. Vidare bidrog de gemensamma riktlinjerna, vilka fastställdes av både SFR/SAMRÅD och Svenska kyrkan. De årliga över­läggningarna mellan företrädare för Svenska kyrkan och SFR/SAMRÅD samt representanter för Katolska kyrkan, de Österländska och Ortodoxa kyrkorna (OÖKER) och Svenska ekumeniska nämnden har också haft en positiv effekt på utvecklingen. Mellan de administrativa enheterna för sjukhuskyrkan på Sveriges frikyrkoråd och vid Svenska kyrkans nämnd för diakoni och samhällsansvar växte det fram ett förtroendefullt och funktio­nellt samarbete. Detta har bidragit till att främja också den lokala sam­verkan mellan de olika enheterna inom sjukhuskyrkan.” Det var inom ra­men för det samarbetet som utbildningen för tjänst inom sjukhuskyrkan växte fram.

Identitet

I Nya testamentet är alltid - om den inte är utsatt - genitiven Guds eller Kristi underförstådd när det gäller kyrkan eller församlingen. (Kyrkan och församlingen är ju teologiskt sett två helt identiska begrepp.) Gud har bara en kyrka. Kristus har bara en församling. Den är hans kropp. Kyrkan eller församlingen liknar eller föreställer inte Kristi kropp. Den är hans kropp.

Alltså är sjukhuskyrkan inte en kyrka bland alla andra kyrkor som Kristi kropp är delad, stympad i. Sjukhuskyrkan är kyrkan, Kristi kropp, i sjuk­husmiljön.

Sjukhuskyrkan går och har hela tiden gått i bräschen för den ekumeniska utvecklingen i Sverige. Det beror, tror jag, dels på det jag nyss har sagt, dels på att vi i sjukhuskyrkan befinner oss så nära liv och död. I det per­spekti­vet blir det klart att vi alla har samma villkor, villkor som kan for­muleras så: Vi skall alla dö. Det är ett annat sätt att säga: Vi är alla ett. I den ekumeniska rörelsen är det en grundtanke att kyrkans enhet och strävan efter att synliggöra den är en modell och ett uttryck för mänsklig­hetens enhet. Gud har inte bara en kyrka. Han har faktiskt bara en mänsklighet också. Både kyrkan och mänskligheten är en. In­för frågorna om liv och död blir solidariteten med alla människor ofrån­komlig och na­turlig. Kyrkans herre har också sagt att vi skall älska alla människor.

I det perspektivet skall man också se och förstå att vi försöker vi hjälpa våra muslimska vänner att bygga upp en organisation liknande vår egen vid svenska sjukhus.

Organisatoriskt måste sjukhuskyrkan stå för och uttrycka hela den kristna kyrkans mångfald och rikedom. Idag har vi ett gott och nära samarbete mellan Svenska kyrkan och frikyrkorna. Antalet katolska sjukhuspräster och andra medarbetare i sjukhuskyrkan ökar. De ortodoxa och öster­ländska kyrkorna integreras också mer och mer i arbetet.

Fortbildningen för dem som arbetar inom sjukhuskyrkan är mycket viktig och stadd under ständig utveckling och förbättring. Dess utformning och omfattning framgår till exempel av www.svenskakyrkan.se/sjukhuskyrkan/grunddokument...

För sjukhuskyrkans fortbildning gäller 1) att en ekumenisk sammansätt­ning av studiegrupperna skall eftersträvas, 2) att deltagarna förutsätts ha respekt för både den egna och andras kyrkohistoriska och teologiska tra­dition och försöker öka sin kunskap om andra religiösa traditioner, 3) att kurserna äger rum på "neutral mark" och 4) att balans eftersträvas i varje kurs dels mellan präster, pastorer, diakoner och assistenter och dels mel­lan kvinnor och män.

Grundläggande är alltså att utbildningen är ekumenisk och genomförs ekumeniskt. Likaså att den är lika föra alla i sjukhuskyrkan.

Viktigast i utbildningen torde vara att den ger god professionalitet, det vill säga yrkeskunnande och yrkesstolthet. Alla som arbetar i sjukhuskyrkan bör vara burna av känslan och övertygelsen att de kan sitt jobb och just därför ständigt och jämt försöker förkovra sig i det.

 

Sjukhuspastorstjänsterna i Stockholm – nuläget

Danderyds sjukhus

Sjukhuspastor: Per Sjönneby.

Omfattning: 50 %.

Arbetsgivare: Stockholms frikyrkoråd.

Löneadministratör: Enebybergskyrkans församling.

Understödjande församlingar: Bergakyrkan Åkersberga (126), Enebykyr­kans församling (186), Frälsningsarmén Templet (130), Lidingö Missions­församling (219), Märsta Pingstförsamling (340), Vallentuna Pingstför­samling (108), Pingstkyrkan i Sollentuna (623), Pingstkyrkan Upplands Väsby (246), Rotebrokyrkans församling (89), Sigtuna Baptistförsamling (69), Sollentuna Missionsförsamling (134), Stockholm Vineyard (175), Sä­bykyrkans församling (58), Sätunakyrkans ekumeniska församling (62), Upplands Väsby Missionsförsamling (139), Vaxholms Missionsförsamling (44)och Åbybergskyrkans församling (196).

Sammanlagt antal medlemmar: 2.944.

2.944 x kr. 80:‑‑ =  kr. 235.520:‑‑. En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle alltså ge en årlig inkomst på cirka kr. 235.000:‑‑.

Den faktiska inkomsten under 2009 kopplat till utdebitering per medlem och år var cirka kr. 150.000:‑‑, från Stockholms kristliga ynglingaförening kr. 55.000:‑‑, statsbidrag kr. 58.000:‑‑ och övrigt cirka kr. 5.000:‑‑, summa kr. 268.000:‑‑.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2009 uppgavs i ansökan om kostnadsbidrag för år 2011 till kr. 114.000:‑‑. Tjänsten var inte besatt under hela år 2009.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2011 beräknas till kr. 277.000:‑‑. Statligt kostnadsbidrag och bidrag till arbetshandledning 2011 utgår med kr. 60.000:‑‑ resp. 2.250:‑‑. Således återstår för församling­arna att täcka kr. 214.750:‑‑. Detta kan jämföras med siffran ovan: En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle ge en årlig inkomst på cirka kr. 235.000:‑‑.

Kontrakt mellan Stockholms frikyrkoråd och de olika församlingarna finns än så länge bara i viss utsträckning. För att för framtiden få stabilitet och översiktlighet torde det vara nödvändigt att sådana upprättas med samt­liga församlingar.

Insatserna från Enebykyrkans församling som löneadministratör är av rent administrativ art. Församlingens styrelse menar att församlingen därmed har tagit sin del av det gemensamma ansvaret för sjukhuspastorsfrågan och att arbetsgivaransvaret bör ligga på någon annan. Församlingen ger de 80 kronor per medlem och år som har stipulerats. Den löneadministra­tiva delen löper på enligt rutin varje månad och ombesörjs av församling­ens kassör.

Per Sjönneby har varit i Enebykyrkan och deltagit i gudstjänsten och pre­dikat vid några tillfällen. Information om sjukhuspastorns arbete har läm­nats vid församlingsmöte och årsmöte. Situationen och möjligheten att ekonomiskt stödja sjukhuskyrkan har därvid belysts.

Enligt den beräkning SFR:s styrelse gjorde i augusti 2011 är läget vad gäller 2011 och 2012 stabilt. Styrelsen beslutade därför att omvandla Per Sjönnebys anställning från tidsbegränsad anställning till tillsvidareanställ­ning. Däremot bedömer styrelsen det som icke möjligt att under den an­givna tiden öka tjänsten till mer än en halvtidstjänst.

Enligt SFR:s styrelse sker regelbundna träffar för informationsutbyte och överläggningar på sjukhuset med medverkan av sjukhuspastorn. Dessa samlingar har dock inte samlat så många som önskvärt vore från de olika församlingarna/kårerna.

Församlingarnas och kårernas intresse och engagemang för sjukhuskyr­kan varierar väldeliga. En del är mycket engagerade och positiva, andra tröga och rent av ointresserade.

Alla församlingar/kårer förefaller inte vara helt medvetna om att sjukhus­pastorn är "deras" pastor på sjukhuset och därför bör ses som en stor till­gång för församlingen/kåren.

Karolinska Universitetssjukhuset Huddinge

Sjukhuspastor: Christina Wåhlin.

Omfattning: 75 %.

Arbetsgivare: Södertörnkyrkan.

Understödjande församlingar: Filadelfia Bredäng (162), Filadelfiaförsam­lingen i Trångsund (46), Filadelfiaförsamlingen Stockholm (2.911), Grind­torpskyrkan (239), Hallunda frikyrkoförsamling (197), Nynäshamns Bap­tistförsamling (79), Pingstkyrkan Tyresö (279), Rönninge Missionsförsam­ling (83), Stuvsta Missionsförsamling (145), Södertörnkyrkan (310), Tumba Missionsförsamling (162), Västerhaninge frikyrkoförsamling (46), Älvsjö Missionsförsamling (94).

Totalt antal församlingsmedlemmar: 4.753.

4.753 x kr. 80:‑‑ = kr. 380.240:‑‑. En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle alltså ge en årlig inkomst på cirka kr. 380.000:‑‑.

Den faktiska inkomsten från församlingarna kopplat till utdebitering per medlem och år var 2009 kr. 189.790:-- och i form av kollekter utöver ut­debiteringen kr. 8.100:--. Övriga inkomster var kr. 67.000:‑‑ från Stock­holms frikyrkoråd och statsbidrag, kr. 90.000:‑‑. Det ger en sammanlagd inkomst under år 2009 på kr. 354.890:‑‑.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2009 uppgavs i ansökan om kostnadsbidrag för år 2011 till kr. 354.890:‑‑.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2011 beräknas till kr. 379.300:‑‑. Statligt kostnadsbidrag och bidrag till arbetshandledning utgår under 2011 med kr. 90.000:‑‑ resp. 2.550:‑‑. Sålunda återstår för för­samlingarna att täcka kr. 286.750:‑‑. Detta kan jämföras med siffran ovan: En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle ge en årlig inkomst på cirka kr. 380.000:--.

Mellan Södertörnkyrkan och de andra församlingarna finns skrivna kon­trakt på tre år. Fakturering sker kvartalsvis. Kontraktet skall sägas upp minst ett år innan det löper ut för att inte automatiskt förlängas.

De olika församlingarna sköter sina åtaganden väl.

En återgång till 100 % tjänst bedöms i dagsläget inte som möjlig. Förut­sättningen torde vara att ”nya” pengar kommer till, till exempel genom en höjning av statsbidraget.

Ett informationsbrev tillställs församlingarna en gång per år, och sjukhus­pastorn skriver verksamhetsberättelse samt besöker församlingarna i mån av tid.

Det finns ett stort engagemang för sjukhuspastorstjänsten i flera av för­samlingarna, och känslan för sjukhuskyrkan som ett församlingarnas ar­bete och för sjukhuspastorn som deras pastor har ökat den senaste tiden.

Karolinska Universitetssjukhuset Solna

Sjukhuspastor: Gunilla Vedin Halvardson.

Omfattning: 100 %.

Arbetsgivare: Solna-Sundbybergs Missionsförsamling.

Understödjande församlingar: Aspnäskyrkan Järfälla (685), Baptistförsam­lingen New Life (375), Centrumkyrkan Sundbyberg (675), Citykyrkan (501), Frälsningsarmén Centrumkåren (34), Frälsningsarmén Solna (61), Frälsningsarmén Vasakåren (195), Husby Frikyrkoförsamling (195), Im­manuelskyrkans församling (1458), Järfälla Missionsförsamling (337), Kungsängens Baptistförsamling (248), Solna Pingstförsamling (128), Solna-Sundbybergs Missionsförsamling (83), S:t Peters Metodistförsam­ling (69), Tenstakyrkans Missionsförsamling (131) och Trefaldighets Meto­distförsamling (91).

Sammanlagt antal medlemmar: 5.266.

5.266 x kr. 80:‑‑ = kr. 421.280:‑‑. En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle alltså ge en årlig inkomst på mer än kr. 420.000:‑‑.

Gunilla Vedin Halvardsons anställning övergick från Immanuelskyrkans församling till Solna-Sundbybergs Missionsförsamling den 1 april 2010. Det kan vara en del av förklaringen till att de totala kostnaderna för tjänsten under 2009 uppges ha varit kr. 272.800:‑‑ men för år 2011 be­räknas till kr. 600.000:‑‑. 

Den faktiska inkomsten från församlingarna kopplat till utdebitering per medlem och år uppges - i ansökan till SST/FSR om kostnadsbidrag under år 2011 - ha varit kr. 80.000:‑‑ under 2009. Det beror uppenbarligen på ett misstag. Det sammanlagda antalet församlingsmedlemmar sägs ha varit 1.869 – förmodligen en förväxling med den då aktuella siffran för S:t Göran-tjänsten.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2009 uppgavs i ansökan om kostnadsbidrag för år 2011 till kr. 272.800:‑‑. Också den siffran måste vara felaktig.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2011 beräknas till kr. 600.000:‑‑. Statligt kostnadsbidrag och bidrag till arbetshandledning utgår under 2011 med kr. 100.000‑‑ resp. 3.000‑‑. Sålunda återstår för försam­lingarna att täcka kr. 497.000:‑‑. Detta kan jämföras med siffran ovan: En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle ge en årlig inkomst på cirka kr. 420.000:--.

Under 2011 står dock Immanuelskyrkans församling för kostnaderna un­der första kvartalet, Solna församling av Svenska kyrkan ger ett bidrag på kr. 100.000:‑‑, och detta tillsammans med bidrag från Stockholms krist­liga ynglingaförening samt bidragen från församlingarna beräknas täcka årets kostnader.

Inför 2012 ser det inte lika ljust ut. SFR:s styrelse har beslutat att skära ner tjänsten till 75 % av heltid och att hos SST/FSR anhålla om extra me­del.

Med ett undantag finns inga kontrakt skrivna mellan Solna-Sundbybergs Missionsförsamling och de övriga.

Från Solna-Sundbybergs Missionsförsamlings sida pågår ett arbete för att stärka kontakterna med och informationen till de andra församlingarna. Det är dock inte lätt att engagera dem för sjukhuskyrkan, och de har svårt att se sjukhuspastorn som sin pastor.

S:t Görans sjukhus

Sjukhuspastor: Carl-Axel Sköldeberg.

Omfattning: 50 %.

Arbetsgivare: Bromma Baptistförsamling.

Understödjande församlingar: Abrahamsbergskyrkans församling (355), Bergskyrkan Hässelby (27), Bromma Baptistförsamling (142), Elimkyr­kan (335), Filadelfia Västerort (158), Frälsningsarmén Kungsholmskåren (95), Hässelby Missionsförsamling (186), Korskyrkan (571), Kungsholms Bap­tistförsamling (131), Mälarökyrkan (210), Norr­malms Baptistförsamling (265), Rissnekyrkan (220), Södermalms Baptistförsamling (205) och Västerorts församling (113).

Sammanlagt antal medlemmar: 3.013.

3.013 x kr. 80:‑‑ = kr. 241.040:‑‑. En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ skulle alltså ge en årlig inkomst på mer än kr. 240.000:‑‑. Emeller­tid har den senaste tiden antalet av de församlingar som stöder tjänsten utökats under det senaste året, och de församlingar som stod bakom tjänsten 2010 gav – enligt redovisning för det året – drygt kr. 100:‑‑ per medlem och år. Detta är värt att notera.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2009 uppgavs inte i ansökan om kostnadsbidrag för år 2011, eftersom Bromma baptistförsamling då inte varit arbetsgivare. Under 2008 var de faktiska kostnaderna kr. 335 200:‑‑. Under det året var dock tjänsten på 70 % av heltid.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2011 beräknas till kr. 281.000:‑‑. Statligt kostnadsbidrag och bidrag till arbetshandledning utgår under 2011 med kr. 70.000:‑‑ resp. 2.250:‑‑. Sålunda återstår för för­samlingarna att täcka kr. 208.750:‑‑. Detta kan jämföras med siffran ovan: En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle ge en årlig inkomst på cirka kr. 240.000:--.

Arbetsgivaransvaret för tjänsten på S:t Görans sjukhus övergick till Bromma baptistförsamling för cirka två år sedan. Ingen annan församling ville då ta det ansvaret, och när Bromma-församlingen tillfrågades accep­terade dess kassör att sköta löneadministrationen. Överenskommelsen angående arbetsgivaransvaret går ut vid kommande årsskifte.

Uppdraget som arbetsgivare innebär inte enbart löneadministration utan också hantering av en del ekonomiska spörsmål.

De andra församlingarna faktureras bestämd summa per halvår enligt avtal. De tycks inte bidra på annat sätt än rent ekonomiskt. Dock före­kommer ett visst informationsutbyte och samråd om tjänsten mellan för­samlingarna.

Församlingens pastor har fått ett visst ”bollplank” i sjukhuspastorn, och denne predikar ibland i Kyrkan vid Brommaplan.

Några regelbundna träffar för utbyte av information och synpunkter mel­lan församlingarna förekommer inte.  

En uppfattning som uttrycks från arbetsgivarförsamlingens sida är att färre församlingar vill ta ansvar för sjukhuspastorsarbetet. Troligtvis beror detta på krympande resurser, och då prioriteras inte det ekumeniska ar­betet, utan man fokuserar i stället på att ha ett livskraftigt eget försam­lingsarbete. Om de församlingar som tillkommit solidariskt stöder tjänsten vid S:t Görans sjukhus, behöver de få som hittills gjort det inte ge så mycket som kr. 100:‑‑ per medlem och år.

Det torde i dagsläget vara svårt att gå tillbaka till en tjänst på 70 % av heltid.

Södersjukhuset

Sjukhuspastor: Christina Lindgren.

cOmfattning: 50 %.

Arbetsgivare: Stockholms frikyrkoråd.

Löneadministratör: Tumba Missionsförsamling.

Understödjande församlingar: Allianskyrkan i Älta (84), Andreaskyrkan Södra Missionsförsamlingen (225), Centrumkyrkan Farsta (147), Fräls­ningsarmén Kår 393 (65), Frälsningsarmén Söderkåren (260), Gustavs­bergs Missionsförsamling (34), Kyrkan i Nacka centrum (33), Nacka Mis­sionsförsamling (41), Pingstkyrkan Nacka (46), Skarpnäcks frikyrkoför­samling (188), Skärgårdskyrkan (83), S:t Pauls Metodistförsamling (43), Söderhöjdskyrkan (208), Södermalms Baptistförsamling (157), Tomaskyr­kan (28) och Triangelkyrkan Enskede (113).

Sammanlagt antal medlemmar: 1.755.

1.755 x kr. 80:‑‑ = kr. 140.400:‑‑. En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle alltså ge en årlig inkomst på cirka kr. 140.000:‑‑.

Den faktiska inkomsten under 2009 kopplat till utdebitering per medlem och år var cirka kr. 150.000:‑‑, från Stockholms kristliga ynglingaförening kr. 55.000:‑‑, statsbidrag kr. 58.000:‑‑ och övrigt cirka kr. 5.000:‑‑, summa kr. 268.000:‑‑.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2009 uppgavs i ansökan om kostnadsbidrag för år 2011 till kr. 277.100:‑‑.

De totala kostnaderna för tjänsten under 2011 beräknas till kr. 277.780:‑‑. Statligt kostnadsbidrag och bidrag till arbetshandledning utgår under 2011 med kr. 60.000:‑‑ resp. 2.250:‑‑. Sålunda återstår för för­samlingarna att täcka kr. 215.530:‑‑. Detta kan jämföras med siffran ovan: En genomgående utdebitering på kr. 80:‑‑ per medlem och år skulle ge en årlig inkomst på cirka kr. 140.000:--.

Tumba Missionsförsamling är löneadministratör närmast av det skälet att Christina Lindgren är medlem av församlingen. Det ger den en nära an­knytning till sjukhuskyrkan. Av andra och helt naturliga skäl ger den sitt ekonomiska bidrag till Huddinge-tjänsten.

Löneadministrationen ingår utan problem i församlingens övriga ekonomi­administration.

Kontrakt mellan Stockholms frikyrkoråd och de olika församlingarna finns än så länge bara i viss utsträckning. För att för framtiden få stabilitet och översiktlighet torde det vara nödvändigt att sådana upprättas med samt­liga församlingar.

Tumba Missionsförsamling har som löneadministratör inga kontakter med de församlingar som stöder SöS-tjänsten, enbart med Stockholms frikyr­koråd.

Enligt den beräkning som SFR:s styrelse gjorde i augusti 2011 är läget för tjänsten stabilt. Tydligt är dock att antalet församlingar bakom tjänsten är för litet. Det finns sålunda inga möjligheter att under 2011 el­ler 2012 öka tjänsten till mer än en halvtidstjänst.

Enligt SFR:s styrelse sker regelbundna träffar för informationsutbyte och överläggningar på sjukhuset med medverkan av sjukhuspastorn. Dessa samlingar har dock inte samlat så många som önskvärt vore från de olika församlingarna/kårerna.

Församlingarnas och kårernas intresse och engagemang för sjukhuskyr­kan varierar väldeliga. En del är mycket engagerade och positiva, andra tröga och rent av ointresserade.

 

Av ovanstående framgår att tre av sjukhuspastorerna har en församling som arbetsgivare, medan Stockholms frikyrkoråd är arbetsgivare för två av dem. Detta avspeglas också i Stockholms frikyrkoråds räkenskaper och ekonomiska redovisning. Resultatrapporten för år 2010 omfattar – vad gäller sjukhuspastorstjänsterna – sålunda endast de två tjänsterna vid Danderyds sjukhus och Södersjukhuset. Det innebär att någon helhets­bild, vad gäller ekonomin för sjukhuskyrkan, inte redovisats för Stock­holms frikyrkoråd, i varje fall inte för år 2010.

Emellertid har kassören, på begäran av 2011 års årsmöte, ställt samman en översikt, ”Finansiering av sjukhuspastorstjänsterna”. Den är delvis uppskattad och ger vid handen att de sammanlagda inkomsterna under år 2010 varit kr. 1.555.300:--, fördelade så: Immanuelskyrkans församling kr. 450.000:--, årsavgifter till SFR avseende tjänsterna vid DS och SöS kr. 240.000:--, årsavgifter avseende tjänsten vid KUS Huddinge kr. 200.000:--, årsavgifter avseende tjänsten vid S:t Göran kr. 157.000:--, statsbidrag kr. 380.000:--, bidrag från Stockholms Kristliga Ynglingaför­ening kr. 110.000:-- och  övriga gåvor och bidrag kr. 18.300:‑‑.

Löner inkl. sociala avgifter har under 2010 uppgått till kr. 1.745.600:--.

Sålunda är underskottet för år 2010 kr. 190.300:--.

Och något om framtiden...

I budgetpropositionen föreslår regeringen en ökning av statsbidragen till trossamfunden. Budgeten tas av rikdagen i december 2011, och en realis­tisk bedömning tycks vara att ytterligare upp emot en miljon kronor kommer att gå till den andliga vården inom sjukvården. Vad det betyder för de frikyrkliga tjänsterna går inte att säga idag, men en ökning blir det.

Telefonsamtal med företrädare för Stockholms kristliga ynglingaförening ger vid handen att föreningen inte kommer att ändra sitt beslut att varje år framöver ge ett bidrag motsvarande kostnaderna för en fjärdedels tjänst.

Det totala antalet medlemmar i de församlingar som stöder någon av sjukhuspastorstjänsterna i Stockholm är 17.731. En konsekvent utdebite­ring på kr. 80:‑‑ och betalning därav skulle ge kr. 1.418.480:‑‑. Totala summan av de för 2011 beräknade kostnaderna är kr. 1.815.080:‑‑. To­talsumman för statsbidrag för år 2011 är kr. 392.300:--. Då ”återstår” för församlingarna att komma upp till kr. 1.422.780:‑‑. Stockholms kristliga ynglingaförenings bidrag på (minst) kr. 110.000:‑‑ innebär att summan minskas till kr. (högst) 1.312.780:‑‑. Detta skall jämföras med kr. 1.418.480:‑‑ ovan.

Slutsats: Utdebiteringen av kr. 80:‑‑ per medlem och år motsvarar väl de behov som föreligger, och en lojal inbetalning från alla av den summan skulle möjliggöra ett bibehållande av sjukhuspastorstjänsterna i den om­fattning de har idag – och ge ett överskott på cirka kr. 100.000:‑‑. Detta och de förmodligen höjda statsbidragen skulle rent av kunna göra det möjligt att utöka en eller annan tjänst. Det vore då motiverat att i första hand se till att de två tjänsterna vid Karolinska universitetssjukhuset åter blir på heltid.

Emellertid är fördelningen av församlingarna mellan de olika sjukhusen ojämn och måste ses över. Det enklaste vore om alla betalade till alla tjänster och ett samordnande organ sedan fördelade pengarna, men av psykologiska eller kanske känslomässiga skäl torde en geografisk eller ”regional” fördelning vara ofrånkomlig.

Det största problemet är nog ändå inte pengarna utan många församling­ars svårigheter att inse behovet och värdet av sjukhuskyrkan och sjuk­huspastorernas arbete.

Exemplet med Stockholms kristliga ynglingaförening visar att det inte är helt omöjligt att finna ”externa” bidragsgivare. Kanske det finns fonder eller andra inrättningar som det skulle vara möjligt att få medel ifrån. Det bör i varje fall undersökas. Ansträngningarna att få ekonomiskt stöd från Stockholms läns landsting har hittills varit resultatlösa men bör inte ges upp.

En jämförelse

Det finns bara en stad i Sverige, utöver Stockholm, där det finns frikyrklig sjukhuspastor på mer än ett sjukhus, och det är Göteborg. Det kan därför vara befogat att bekanta sig med hur frikyrkornas arbete där är organi­serat vad gäller sjukhuskyrkan.

Fram till 2009 var arbetet i västra Göteborg rätt väl organiserat med kon­trakt skrivna med ett femtontal församlingar för tjänsten på Högsbo sjuk­hus. För de andra tjänsterna fanns inga sådana avtal och de anställande församlingarna fick undan för undan dra ett allt tyngre lass. Inflödet från de församlingar som inte var arbetsgivare följde inte med inflation, löne­höjningar och liknande.

Frikyrkliga utskottet för sjukhuskyrkan kallas det frikyrkliga organet. Det är knutet till Göteborgs Kristna Samarbetsråd. Där finns också ett Ekume­niska utskottet för sjukhuskyrkan. I det ingår även representanter för Svenska kyrkan, den katolska och de ortodoxa kyrkorna.

2008 kom ett nödrop från en av de församlingar som var arbetsgivare för en sjukhuspastor. Det ledde till att Frikyrkliga utskottet samlade fri­kyrkoförsamlingarna i Göteborg till stormöten för information. Syftet var att få till stånd treårsavtal med så många av de frikyrkliga församlingarna som möjligt från och med 2009.

Enskilda församlingar är arbetsgivare. Det stöd som betalas in av övriga församlingar går till utskottets konto och fördelas till de anställande för­samlingarna proportionerligt efter nyckeltal. Västra Götalandsregionen bi­drar dessutom med nära kr. 200.000:‑‑ per år. De pengarna fördelas på samma sätt. SST/FSR-pengarna söker de anställande församlingarna di­rekt därifrån.

En utgångspunkt i Göteborg blev att det är ett mervärde för en församling att ha en sjukhuspastor anställd. De anställande församlingarna fick så­lunda räkna med att dra ett något tyngre lass än de övriga. En optimal stödsumma per år och medlem befanns vara 35 kr. I de treåriga avtalen finns automatiska höjningar varje år inskrivna, vilket har inneburit höjning med 1 kr. per år.

Ett par församlingar skrev avtal trots att det innebar att de höjde sina an­slag rejält. Totalt skrevs avtal med nästan tjugofem församlingar. Andra stöder med ett årligt belopp eller en kollekt men vill inte skriva avtal. De få församlingar som inte bidrar alls har helt enkelt inte några resurser över.

Från och med 1 september 2011 finns tre sjukhuspastorstjänster i Göte­borg. De är på 85, 50 och 25 %, sammanlagt 160 %.

Frikyrkliga utskottet för sjukhuskyrkan består av representanter för de anställande församlingarna. Också pastorerna är med på sammanträdena.  Kassören arbetar på frivilligbasis, medan ordföranden får ett arvode för de timmar han lägger ner vid sidan av sammanträdena.

Nu pågår arbetet med avtal för nästa treårsperiod, 2012-2014.

*******

En jämförelse mellan Stockholm och Göteborg ger bland annat detta vid handen:

·        Nödvändigheten av skrivna avtal har blivit mer och mer påtaglig i båda städerna.

·        I Göteborg är den frikyrkliga ”delen” av sjukhuskyrkan klarare in­ställd i ett helekumeniskt sammanhang.

·        Det är i båda städerna nödvändigt att de församlingar som åtar sig ar­betsgivaransvaret inte får bära hela bördan ensamma.

·        Västra Götalandsregionen ger ett rejält bidrag. Stockholms läns lands­ting ger ingenting.

·        ”Utdebiteringen” är betydligt större i Stockholm än i Göteborg.

·        Tjänsterna i Göteborg uppgår till 160 %, i Stockholm till 325 %.

·        Ordföranden i Göteborg får ett mindre arvode, i Stockholm ingen­ting.

Sjukhuspastorernas syn

Det finns idag fem sjukhuspastorstjänster i Stockholm, en på vardera av följande sjukhus: Karolinska Universitetssjukhuset Solna, 100 %, Karo­linska Universitetssjukhuset Huddinge, 75 %, Danderyds sjukhus, 50 %, S:t Görans sjukhus, 50 %, och Södersjukhuset, 50 %. De innehas av Gu­nilla Vedin Halvardson, Christina Wåhlin, Per Sjönneby, Carl-Axel Skölde­berg resp. Christina Lindgren.

Sjukhuspastorerna har tillställts och svarat på bl. a. följande frågor:

När började du arbeta som sjukhuspastor?

Med vem rådgör du i frågor som har med anställningen att göra?

Med vem rådgör du i frågor som har med själva arbetet som sjukhuspas­tor att göra?

Finns det någon grupp - med representanter för de församlingar som står bakom din tjänst – som du träffar då och då och som kan stötta dig i ar­betet?

Finns det någon som hjälper dig i kontakter med sjukhusledningen i frågor som rör ditt arbete?

Hur ser situationen ut i det arbetslag som du ingår i på sjukhuset?

Hur vill du allmänt beskriva din arbetssituation – i första hand i förhål­lande till arbetsgivare och församlingar?

Vilka förändringar skulle du vilja se för att trivas bättre i arbetet?

Vilka synpunkter och/eller förslag har du att ge till Stockholms frikyrkoråd i samband med den ”genomlysning” som nu skall göras?

En sammanställning och sammanfattning av svaren ger följande vid han­den:

Våra fem sjukhuspastorer har arbetat som sådana i sammanlagt 67 år. Det blir i genomsnitt mer än 13 år. Det rör sig inte alltid om heltidstjänst. (Vi skall dock hålla i minnet att några av tjänsterna under åren har mins­kat i omfång.) Genomsnittssiffran 13 år stryker ändå under följande: Om någon blir sjukhuspastor, känner att det är rätt och trivs med arbetet trots dess påtagliga svårigheter, då stannar också han eller hon länge och för­värvar undan för undan en unik kompetens.

I svaren på frågan med vem sjukhuspastorn rådgör i anställningsfrågor råder en klar skillnad: De som har en församling som arbetsgivare vänder sig självklart dit och samtalar med föreståndare och/eller annan personal­ansvarig. De andra vänder sig i viss mån till kassören i Stockholms frikyr­koråd. De kan också samtala med kolleger i arbetslaget på sitt sjukhus eller med andra friyrkliga sjukhuspastorer.

I frågor som har med själva arbetet att göra ligger det i sakens natur att sådana berörs i den handledning som varje sjukhuspastor får. Andra fora för dessa frågor är arbetslaget på sjukhuset och de frikyrkliga kollegerna i Stockholm. De senare träffas i Forum för frikyrkliga sjukhuspastorer, där också två representanter för Stockholms frikyrkoråds styrelse deltar. En besvikelse i det sammanhanget tycks vara att de utvecklingssamtal som efterlysts inte har kommit till stånd.

På frågan om det finns någon grupp – utsedd av församlingarna – som möter sjukhuspastorn då och då som stöd i arbetet är svaret i allmänhet nej. Sporadiska ansatser till att åstadkomma sådana grupper har dock förekommit.

På frågan angående kontakterna med sjukhusledningen varierar svaren. Allmänt sett är sjukhuskyrkans arbete uppskattat av sjukhusledningarna. I en del fall sköts kontakten med sjukhusets ledning via det ekumeniska arbetslaget, i ett finns väl upparbetade personliga kontakter, men på frå­gan om det finns någon grupp som hjälper till med och i kontakterna svarar tre av sjukhuspastorerna helt enkelt nej.

Situationen i de ekumeniska arbetslagen är i stort sett god, men det finns problem i samband med nyanställningar och liknande. Ibland kan också svårigheter eller osäkerhet uppstå i relation till Svenska kyrkans försam­ling. En stödgrupp vid sjukhuspastorns sida skulle förmodligen kunna vara till stor hjälp och nytta.

Vad gäller en beskrivning av arbetssituationen i förhållande till försam­lingar och arbetsgivare blir sjukhuspastorernas svar mera skiftande. Det ses som positivt att vissa församlingar förstår att på olika sätt ta vara på sjukhuspastorns specifika kompetens i vissa situationer. På motsvarande sätt upplevs det som en brist och en saknad när så inte sker. - Också i svaren på denna fråga återkommer önskemålet om regelbundna utveck­lingssamtal. – Påtagligt är också att deltidstjänster är förbundna med vissa problem. Det blir enklare för alla parter - patienter, anhöriga och personal – om de vet att sjukhuspastorn finns på sjukhuset ”alla” dagar. Det blir också enklare för sjukhuspastorn att avsätta tid för besök och in­formation i församlingarna.

En mer tydlig och närvarande arbetsgivare är ett önskemål som förekom­mer i svaren vad gäller önskvärda förändringar, likaså utvecklingssamtal. Att klart och tydligt tillhöra – som sjukhuspastor – ett församlingssam­manhang är ett tredje önskemål, heltidstjänst ett fjärde. - Det finns för­samlingar som visar svalt intresse för sjukhuskyrkan – kanske därför att de inte ser och förstår att dess arbete svarar mot faktiska behov hos människor. Här behöver en förändring ske. Församlingar borde i större utsträckning se sjukhuspastorn och det sammanhang som hon eller han står i som en resurs och använda sig därav.

Som svar på den sista av frågorna ovan ges följande synpunkter: Fortsätt satsa på indelning i regioner, så att varje församling är knuten till ett sjukhus den kan betrakta som ”sitt”. – Undersök möjligheten – där endast 50 % tjänst som sjukhuspastor är möjlig – om en och samma församling kan anställa en pastor dels som sjukhuspastor och dels som församlings­pastor på vardera 50 %. – Förankra ”genomlysningens” resultat i försam­lingsstyrelser och församlingar! – Förankra varje sjukhuspastorstjänst i en lokal församling! - Klargör vad ansvaret som arbetsgivare innebär, juri­diskt, ekonomiskt och moraliskt!

En chefläkares uppfattning

Stefan Engqvist, chefläkare vid Karolinska Universitetssjukhuset har sva­rat på följande frågor:

1. Vad är din allmänna uppfattning om sjukhuskyrkan? Ger den positiva eller negativa bidrag till vården?
Svar: Utan tvekan positivt både för patienter och personal. Dessutom på ett övergripande plan genom att en av våra präster är mycket aktiv i sjukhusets etikråd.

2. Vad betyder sjukhuskyrkan, positivt eller negativt, för
a) patienter
Svar: Möjligheten för den som önskar att få stöd i svåra existentiella si­tuationer
b) patienters anhöriga
Svar: Idem
c) personal på sjukhuset?
Svar: Framför allt genom etikarbetet

3. Har du ytterligare någon kommentar eller synpunkt?
Svar: De etiska frågorna blir allt vanligare och allt spetsigare. Det är av stort värde för våra patienter att kunna få tala med en präst om de vill och önskar det.  Det känns även som en stor tillgång att vi har tillgång till framför allt imamer för den växande andel av våra patienter som är mus­limer. I vissa lägen kan det spela stor roll när det gäller att skapa förstå­else över kulturella och religiösa gränser.

(RF: Ytterligare två chefläkare har fått frågorna men inte svarat. Stefan Engqvists svar stämmer dock väl överens med de svar jag fick under min tid som konsulent för andlig vård inom hälso- och sjukvården, när jag ställde liknande frågor till sjukhusdirektörer, läkare och sjuksköterskor.)

Frikyrkoförsamlingarnas i Storstockholm re­presentantskap för sjukhuskyrkan – FRISSK

Bilden av sjukhuspastorstjänsterna i Stockholm och organisationen runt dem är ganska spretig. Det följande är ett försök att skissera en annan uppläggning som förhoppningsvis kan göra bilden mera stringent och överskådlig – och samtidigt bidra till medvetenhet och uthållighet i för­samlingarnas stöd och bidrag.

Ett utkast till förslag och underlag för diskussion

Frikyrkoförsamlingarnas i Storstockholm representantskap för sjukhuskyr­kan (FRISSK) har som ändamål att främja sjukhuskyrkans arbete i Stor­stockholm, främst genom att upprätthålla sjukhuspastorstjänster[1] på Dan­deryds sjukhus, Karolinska universitetssjukhuset Huddinge, Karolinska universitetssjukhuset Solna, S:t Görans sjukhus och Södersjukhuset.

Rätt att sända ombud till FRISSK har församlingar/kårer i Storstockholm som är anslutna till Adventistsamfundet, Evangeliska frikyrkan, Fräls­ningsarmén, Gemensam framtid[2], Pingst – Fria församlingar i samverkan, Svenska Alliansmissionen eller Vineyard Norden.

Sjukhuskyrkan är församlingarnas gemensamma arbete, grundat i Jesu dubbla uppdrag till sin kyrka att förkunna evangelium om Guds rike samt att besöka och bota sjuka. Genom att vittna om hur Guds kärlek tar ge­stalt i Jesu Kristi liv och gärning och genom att i hans efterföljd vända sig till patienter, anhöriga och personal med empati och medmänsklighet för­medlar sjukhuskyrkan evangelium i ord och handling.

I sjukhusmiljön ställs de fundamentala frågorna om liv och död på sin spets. De faktorer som annars kan verka kyrkosplittrande blir ovidkom­mande, och det arbete som bedrivs under beteckningen sjukhuskyrkan blir naturligen och med nödvändighet ekumeniskt. Inom FRISSK är det självklart att de sjukhuspastorer som FRISSK stöder skall ingå i de eku­meniska arbetslag som finns på sjukhusen.

FRISSK ansluter sig till det synsätt och den arbetsinriktning som kommer till uttryck i Grunddokument för andlig vård inom hälso- och sjukvården, fastställt av Samarbetsrådet för andlig vård inom hälso- och sjukvården (samarbetsorgan mellan Svenska kyrkan och Sveriges frikyrkosamråd) den 8 mars 2004.

Det är naturligt att FRISSK arbetar i och genom fem avdelningar, en för vart och ett av de nämnda sjukhusen. Varje församling ingår i en sådan avdelning och tar tillsammans med de övriga inom denna ansvar för sjuk­huspastorstjänsten på ”sitt” sjukhus.

FRISSK och dess avdelningar ansluter sig till de rutiner och arbetssätt vad rör andlig vård inom hälso- och sjukvården som gäller inom Sveriges fri­kyrkosamråd och ansöker årligen, via sina avdelningar, om bidrag till sjukhuspastorstjänsterna hos SST - Nämnden för statligt stöd till tros­samfund.

FRISSK samlas till representantskapsmöte en gång per år. Varje försam­ling får sända två ombud, och sedvanliga årsmötesärenden behandlas. Till dem hör att en styrelse utses. Denna består av en för sig vald ordförande samt tio ledamöter, två från varje avdelning. Representantskapsmötet tar också ställning till frågan om ansvarsfrihet för styrelsen och ansvarsgrup­perna (se nästa stycke).

För varje avdelning finns en ansvarsgrupp på fem-åtta ledamöter, utsedda av avdelningens församlingar. Åtminstone en av dessa ledamöter sitter också i FRISSK:s styrelse. Ansvarsgruppen har till uppgift att hålla lö­pande kontakt med sjukhuspastorn och att stödja henne eller honom i ar­betet. Gruppen bör också lägga sig vinn om att hålla god och förtroende­full kontakt med sjukhusledningen. Dess uppgift är vidare att informera församlingarna om arbetet och verka för att de fullgör sina ekonomiska och andra åtaganden gentemot det gemensamma arbetet i sjukhuskyr­kan.

En av församlingarna inom varje avdelning är arbetsgivare för sjukhus­pastorn. De övriga församlingarna förbinder sig genom skrivna kontrakt att ekonomiskt – i enlighet med den utdebitering som fastställts av repre­sentantskapet - och på andra sätt bidra till arbetet.

Stockholms frikyrkoråd bör ta initiativ till att FRISSK bildas, bland annat genom att utarbeta stadgar. När detta har skett, FRISSK kommit igång med sitt arbete och de frågor som rör universitetskyrkan och studentar­betet i Stockholm lösts på ett tillfredsställande sätt, bör Stockholms fri­kyrkoråd upplösas.

Det finns ett antal frikyrkoförsamlingar i Stockholm som inte stöder sjuk­huskyrkan. De bör med det snarast kontaktas.

I Göteborg utgår ett arvode till den som i praktiken håller ihop verksam­heten. Det bör i varje fall övervägas om detta är något också för FRISSK. Det bör i så fall inte vara någon av sjukhuspastorerna som får den upp­giften.

Arbetsgivaransvar

Genom att vara arbetsgivare för en sjukhuspastor breddar en församling sitt kontaktnät, höjer den egna medarbetargruppens kompetens och ökar sina medlemmars medvetenhet om sitt samhällsansvar. Det är omstän­digheter som borde göra det lockande för en församling att åta sig detta ansvar.

Men vad innebär då arbetsgivaransvaret i relation till gällande lagstiftning? Medför LAS, till exempel, att församlingen, om den får ekonomiska pro­blem, kan tvingas säga upp sin föreståndare, därför att sjukhuspastorn har varit anställd längre?

Nej, säger Thomas Dahl, ordförande i Vision Ekumeniska: Detta är knap­past något problem om det handlar om en liten arbetsgivare med maxi­malt tio anställda. Då finns det undantagsregler i LAS som innebär att man i praktiken kan säga upp den man vill.

Vad gäller sociala frågor, försäkringar, pension och liknande har den an­ställande församlingen det fulla juridiska ansvaret och måste behandla all sin personal på ett likvärdigt sätt. Detsamma gäller program för fortbild­ning och liknande. Här kan möjligen vissa tveksamheter uppstå vad gäller den särskilda fortbildning som erbjuds sjukhuspastorn.

Det är viktigt att det skrivs kontrakt mellan den församling som åtar sig arbetsgivaransvaret och dem som stöder tjänsten ekonomiskt. Det bör klart framgå att de senare är just finansiärer och inget annat.

Ett alternativ till församlingar som arbetsgivare är förstås att SFR/FRISSK är arbetsgivare för samtliga sjukhuspastorer.

Sveriges frikyrkosamråd anordnar sedan flera år tillbaka regionala sam­lingar för arbetsgivare till sjukhuspastorer. Deltagandet från Stockholms frikyrkoråd och de andra arbetsgivarna i Stockholm kunde dock vara be­tydligt bättre än det hittills har varit. Vid höstens samling i Uppsala den 22 oktober var Tumba Missionsförsamling, löneadministratör för tjänsten på Södersjukhuset, representerad med två personer, men för övrigt deltog ingen från Stockholm, och så har det varit de senaste åren. Det är långt ifrån bra. Det ges vid dessa samlingar mycken värdefull information och kunskap som underlättar uppgiften som arbetsgivare.

Stadgar för den ideella föreningen Stock­holms Frikyrkoråd

§ 1 Namn 

Föreningens namn är Stockholms Frikyrkoråd. Här nedan kallat Rådet. 

§ 2 Ändamål 

Rådet är en ideell förening med allmännyttigt ändamål. Rådet har att med utgångspunkt i FSR:s (Frikyrkosamråds) målskrivning regionalt utgöra ett ekumeniskt organ för Frikyrkoförsamlingar/Frälsningsarmékårer i Stor­stockholm.  

Rådets särskilda uppgifter: 

att ha ett övergripande ansvar för den frikyrkliga delen av den andliga vården på sjukvårdsinrättningar 

att stödja kristet skolarbete på ekumenisk grund och att ha ett övergri­pande ansvar för frikyrkliga insatser vid högskolorna 

att vid behov företräda församlingarna/kårerna vid förhandlingar med landsting och kommunala myndigheter, följa samhällsutvecklingen för re­gional planering och i förekommande fall utgöra remissorgan 

att främja evangelisationen i Storstockholm genom att stödja angelägna gemensamma insatser 

att i möjligaste mån samverka med Svenska kyrkan och andra i regionen verksamma kristna kyrkor och samfund. 

§ 3 Styrelsens säte 

Rådets styrelse har sitt säte i Stockholms stad 

§ 4 Medlemskap 

Rådet består av frikyrkoförsamlingar/ Frälsningsarmékårer med säte i Storstockholmsområdet. Medlemskap beviljas av årsmötet på förslag av styrelsen. 

§ 5 Föreningens årsmöte 

Årsmötet är föreningens högsta beslutande organ. Årsmötet skall hållas före mars månads utgång. 

§ 6 Ärenden vid föreningens årsmöte 

1   Val av ordförande för mötet

2   Val av sekreterare

3   Val av justerare

4     Fastställande av röstlängd 

5     Fråga om mötet utlysts i behörig ordning

6     Godkännande av föredragningslista

7   Föredragning av styrelsens förvaltningsberättelse för det gångna året

8   Föredragning av revisorernas berättelse

9   Fastställande av resultat- och balansräkning

10 Fråga om ansvarsfrihet för styrelsen

11 Val av ordförande i styrelsen

12 Val av övriga ledamöter i styrelsen

13 Val av 2 revisorer och 1 suppleant

14 Val av valberedning med 5 ledamöter varav en sammankallande.

15 Styrelsens förslag till budget och rekommendationer angående med­lemmarnas bidrag till Rådets verksamhet

16 I kallelse därutöver upptagna ärenden

§ 7 Kallelse 

Kallelse ska ske senast 2 mån före årsmötet.

Styrelsens verksamhets- och årsberättelse skall utsändas senast 1 månad före årsmötet. 

§ 8 Rösträtt 

Årsmötet består av valda ombud, högst 3 från varje medlem.

Varje medlem har en röst i årsmötet.

I årsmötet äger ledamöter i av styrelsen utsedda organ samt anställda rätt att delta. 

§ 9 Styrelse 

Moment 1

Styrelsen utgörs av ordförande och 6 ledamöter som väljs på ett år.

Styrelsen har att leda och ansvara för Rådets verksamhet och förvaltning i enlighet med stadgar och Rådets årsmötesbeslut samt att ha arbetsgivar­ansvar för Rådets anställda. 

De av styrelsen utsedda organen äger rätt att utse en representant vilka adjungeras till styrelsesammanträde. Adjungerade har yttrande- och för­slagsrätt och har rätt att få sin mening antecknad till protokollet. Adjun­gerad deltar ej i besluten.

Styrelsen utser inom sig sekreterare och kassör och övriga funktionärer som kan behövas.

Mandattiden för styrelsens ledamöter är ett år, räknat från föreningens årsmöte.  

Moment 2

Styrelsen sammanträder på kallelse av ordförande minst 2 gånger per år.  Över styrelsens sammanträden skall protokoll föras. Protokoll justeras på det sätt som styrelsen bestämmer.

Styrelsen är beslutsför om mer än halva antalet ledamöter är närvarande. 

Moment 3

Rådets firma tecknas av styrelsen eller dem styrelsen utser. 

Moment 4

Styrelsen kan inom sig utse arbetsutskott.

Styrelsen kan därutöver utse ledamöter som ansvarar för särskilda an­svarsområden. 

§ 10  Räkenskapsår 

Räkenskapsåret omfattar tiden 1 januari–31 december. 

§ 11 Valberedning 

Årsmötet utser valberedning på 5 ledamöter, varav en sammankallande, som ska föreslå ordförande, ledamöter och revisorer, samt ledamöter till styrelsens organ.

Valkommittén ska särskilt beakta en bred ekumenisk representation så att styrelsen ledamöter tillsammans representerar ett stort antal olika tros­samfund. 

§ 12  Föreningens upplösning, stadgeändring 

Förslag till ändring av dessa stadgar kan väckas av i Rådet ingående för­samling/kår.

Sådant förslag skall lämnas till styrelsen senast 1 december och upptagas till behandling vid Rådets årsmöte. 

Styrelsen skall med eget yttrande över förslaget framlägga detta för års­mötet.

Styrelsen äger rätt att själv ta initiativ till ändringar av stadgarna. 

Förändring av stadgarna fordras att minst två tredjedelar av de närva­rande ombuden röstar för densamma. 

Rådets tillgångar skall vid beslut om upplösning användas i överensstäm­melse med ändamål, se paragraf 2.

Omorganisation eller upplösning av SFR?

De ärenden som idag behandlas vid årsmöten och styrelsesammanträden inom SFR gäller så gott som uteslutande sjukhuskyrkan och universitets­kyrkan. Det finns därför anledning att ställa frågan om SFR borde organi­seras om och ges stadgar som bättre stämmer överens med det faktiska arbetet eller rent av upplösas till förmån för ett nytt organ som tar sig an de uppgifter som verkligen föreligger. I det senare fallet kan det vidare diskuteras om ett eller två organ skall skapas. Utifrån förutsättningen att det i varje fall skall finnas ett organ för sjukhuskyrkan föreligger tre tänk­bara möjligheter: 1. ett organ med ansvar för såväl sjukhuskyrkan som universitetskyrkan, 2. ett organ med ansvar för enbart sjukhuskyrkan (men vad händer då med universitetskyrkan i Stockholm?), 3. två organ, ett för sjukhuskyrkan och ett för universitetskyrkan.

Det utkast för FRISSK, Frikyrkornas i Storstockholm representantskap för sjukhuskyrkan, som presenteras i denna rapport kan utan större svå­rig­heter utvidgas till att gälla också universitetskyrkan, om så skulle be­finnas vara lämpligast.

Det finns i SFR:s stadgar två paragrafer som särskilt måste beaktas vid en eventuell omorganisation eller upplösning av SFR, §§ 12 och 2. De lyder:

§ 12: ”Rådets tillgångar skall vid beslut om upplösning användas i över­ensstämmelse med ändamål, se paragraf 2.”

§ 2: ”Rådet är en ideell förening med allmännyttigt ändamål. Rådet har att med utgångspunkt i FSR:s (Frikyrkosamråds) målskrivning regionalt utgöra ett ekumeniskt organ för Frikyrkoförsamlingar/Frälsningsarmékårer i Storstockholm.  

Rådets särskilda uppgifter: 

att ha ett övergripande ansvar för den frikyrkliga delen av den andliga vården på sjukvårdsinrättningar 

att stödja kristet skolarbete på ekumenisk grund och att ha ett övergri­pande ansvar för frikyrkliga insatser vid högskolorna 

att vid behov företräda församlingarna/kårerna vid förhandlingar med landsting och kommunala myndigheter, följa samhällsutvecklingen för re­gional planering och i förekommande fall utgöra remissorgan 

att främja evangelisationen i Storstockholm genom att stödja angelägna gemensamma insatser 

att i möjligaste mån samverka med Svenska kyrkan och andra i regionen verksamma kristna kyrkor och samfund.”

Sveriges frikyrkosamråd (FSR) antog nya stadgar den 28 april 2009. Den paragraf som anger FSR:s syfte (och alltså kommer närmast en målskriv­ning) är § 2. Den lyder:

”Sveriges frikyrkosamråds uppgift är

att ingå i, eller utgöra, frikyrkofamiljen inom Sveriges Kristna Råd

att i Sveriges Kristna Råd särskilt verka för att främja mission och evan­gelisation i Sverige

att samordna själavård på institutioner

att handlägga ärenden som särskilt berör frikyrkorna.”

En hänvisning till den paragrafen tycks inte längre vara meningsfull – utom möjligen till den tredje att-satsen: ”att samordna själavård på in­stitutioner”.

En ofrånkomlig fråga vid en eventuell omorganisation eller upplösning av SFR är dock: Är det någon eller några av de särskilda uppgifterna (§ 2 i SFR:s stadgar) som i praktiken inte längre gäller?


[1] Genomgående talas här om sjukhuspastorer och sjukhuspastorstjänster. Dock kan det sagda gälla också andra medarbetare, till exempel diakoner.

[2] Eventuellt skall här Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Baptistsamfundet och Svenska Missionskyrkan nämnas – i den händelse att församling som nu tillhör något av dessa samfund väljer att ej ansluta sig till Gemensam framtid.